Shobresvenska och multietniskt ungdomsspråk
"Många svenska ungdomar som inte har svenska som modersmål och vuxit upp i invandrartäta områden kan tala en särskild form av svenska, som präglas av många lånord från olika invandrarspråk och också av en speciell satsmelodi. Den brukar kallas Rinkebysvenska, Gårdstenssvenska, Rosengårdssvenska eller något annat som förknippas med speciella orter. Numera är den så populär att även ungdomar med enspråkigt svensk bakgrund ibland prövar den.
Rinkebysvenska, Gårdstenssvenska o.s.v. är bra beteckningar så länge man talar om språket just i Rinkeby eller Gårdsten o.s.v. Men finns det något samlingsnamn?
Ofta används invandrarsvenska. Men det är inte lyckat. Ungdomarna är oftast inte invandrare utan barn eller barnbarn till invandrare. Dessutom kan invandrarsvenska också syfta på den svenska som talas av vuxna invandrare som håller på att lära sig svenska. Och den invändningen gäller också benämningen bruten svenska.
Ibland ser man ordet nysvenska, men inte heller det är någon bra term. I språkvetenskapliga sammanhang syftar nysvenska på den nya svenska som växte fram från och med 1500-talet, reformationen och den nya statsmakten. Med den nysvenska perioden avses tiden från översättningen av Nya testamentet 1526 till våra dagar. Nysvenska kan också ge helt ovidkommande associationer till George Orwells begrepp nyspråk eller till och med till den nazistiska Nysvenska rörelsen.
Som fackterm kan man använda multietniskt ungdomsspråk. Den finns i en alldeles nyutkommen bok, som ser ut att bli ett standardverk om andraspråkssvenska, "Svenska som andraspråk", red. Kenneth Hyltenstam och Inger Lindberg (Studentlitteratur).
Som vardaglig benämning är shobresvenska ett bra ord. Det kan man höra i Stockholm i dag bland ungdomar, både med enspråkigt svensk och med mångspråkig bakgrund. Förledet syftar på hälsningsordet Sho bre! som betyder Hej.
" (Språkrådet)
Första dagen på VFU
Det vanligaste och mest lättbegripliga begrepp för vad jag ska göra i två veckor framöver är: PRAKTIK. Men i skolans värld kallas det VFU, verksamhetsförlagd utbildning.
I dag var min första dag och jag känner mig ganska så nollställd. Jag var förberedd på det värsta och när verkligheten överträffar förväntningarna kan man lätt känna sig nollställd. Är det verkligen ett sådant här klimat i skolan och i såfall varför?
Föreställ dig ett aphus på zoo. Men byt ut aporna till ett gäng hormonstinna tonåringar som slänger sig fram och tillbaka i lianer, vrålar, hoppar och bankar. Kanske en dålig jämförelse, men jag lovar. Upplevelsen var väldigt speciell och jag gissar att den är väldigt minnsvärd
Jag kan verkligen inte minnas att jag någonsin var på det sättet när jag var tonåring. Men okej, tiderna förändras. Om jag ska sammanfatta dagen med ett par ord, lyder sammanfattningen följande:
Jag är imponerad av lärarna. De orkar och står ut, mer eller mindre bittra. Själv vet jag inte hur jag ska hitta ett bra förhållningssätt till eleverna. Jag är där en så kort tid just nu. Bara 2 veckor, men tanken är att jag ska vara på denna skola under hela min studieperiod. Rent spontant känner jag att jag inte vill det. Denna skolan i 5 år? Det blir ett litet helvete och inte ett dugg rättvist, denna skolan utmärker sig på många sätt och kan omöjligt ge mig en rättvis bild av hur den svenska skolan ser ut i dagens Sverige.
Hit eller shit?
Blogga bör man annars dör man. Så sant som det är sagt. Vad är smartare än att förena nytta med nöje?
